Oskar Korsárs skulpturer utstrålar en självklar tro på det egna handlaget och uttrycket. Diana är jaktens gudinna i den romerska mytologin. Hon är även beskyddare av landsbygden och naturen, de vilda djuren, förlossningar, natten och månen. I den grekiska mytvärlden motsvaras hon av Artemis. I denna skulpturgrupp styrker hon sin identitet med sina betecknande attribut: pilbåge, hund, hjort. Men där upphör likheterna med den antika avbildningstraditionen, där hon oftast ses storma fram i jakt med klänningen fladdrande i vinden. Korsár förmedlar en annan bild, ja, en alldeles ny bild. Med öm blick har han framställt den olympiska gudinnan likt en tonåring i jeans och t-shirt och förser henne med ett drömmande uttryck, alltmedan hennes följeslagare på typiskt djurvis fäster sin uppmärksamhet vid annat. Hjorten stirrar, hunden spårar. Stämningsläget är lugnt men samtidigt, eller kanske just därför, framträder ensemblen som både kraftfull och känslig.

Med hjälp av sina pinnar balanserar den unga kvinnan ett cirkelformat objekt. Lemmarna är både utdragna och överdimensionerade. Uttrycket präglas av en enigmatisk lekfullhet av insiktsfull karaktär. Den ålderdomliga leken att slå på hjul återfinns redan under antiken som motiv på exempelvis grekiska rödfiguriga attiska vaser. Den vackra, evigt unge Ganymedes kunde avbildas i färd med just detta som ett attribut för sin ungdom. Kanhända är ringen en symbol för balansen mellan ungdom och vuxenhet, eller som ett ekvilibristiskt illusionsnummer som håller världen skenbart upprätt och snurrande genom människoåldrarna. Om klänningen smiter ett skärp åt vid midjan. Vid första anblick tycks kvinnan vän och blyg, men den kniv som är instucken i bältet väcker frågor. Är pinnarna och kniven verktygen hon har tilldelats att balansera världsalltet med?